Caerdydd

Det här inlägget blir en efterkonstruktion. Jag är så otroligt dålig på att fortsätta skriva kontinueligt. Det enda jag kan komma ihåg att skriva är i min dagbok och även där så kan det ibland gå månader utan att jag lyckas skriva någonting. Jag har iallafall tagit in examen från Cardiff. Det var en fanastiskt mysigt dag. Hela tjocka släkten hade åkt med från Sverige för att åka runt i Storbritannien samt fira min avslutning med mig. 

Innan själva avslutningen så skulle vi ju såklart lämna in våra avhandligar. Jag hade lyckats skriva två stycken, en i filosofi och en i religion. Det var fån början inte tanken att jag skulle skriva två utan bara den i religion. Men på vårterminen så insåg jag att mitt schema inte riktigt gick ihop och därför bad jag om tillstånd att skriva den andra avhandligen också och det är jag idag så otroligt glad över. Om jag inte hade skrivit min avhandling i filosofi så hade jag aldrig suttit nu i Cambridge och gjort en master i filosofi. Den avhandligen gav mig det högsta betyget jag fick under mina tre år och lyfte mina betyg tillräckligt mycket för att jag skulle få gå ut med 1st class honours. Den avhandligen vann ett pris i Undergraduate awards och ligger till grund för det stipendium jag fått för att kunna studera här i Storbritannien, tänk att den nästan inte ens blev av. 

 

Min avslutnignsdag var väldigt fin men också lite sorglig. Att lämna något bakom sig som man har tyckt så mycket om är så otroligt svårt. Jag vet att denna blogg främst följde mig i början när allt var nytt och svårt. Då var det bra att få skriva av sig, att berätta och se på det man gjorde mer objektivt. Men sanningen var ju att jag ville hoppa av varje dag under mitt första år i Cardiff. Men ju längre jag var kvar desto fler vänner träffade, desto roligare hade jag, och ju mer trivdes jag. Mitt sista år i Cardiff var nog det bästa i mitt liv. Det hus jag bodde i med Sophia, Chris, Rouslan, Emilia, och Magda var så otroligt mysigt. Vi hittade på roliga saker, vi studerade tillsammans, satt i köket en hel dag och drack liter efter liter te och försökte få ihop våra avhandlingar. Vi reste runt i landet, såg Wales och Essex och skapade ånga fina minnen ihop. Att säga hejdå var såklart därför mycket svårt. Då visste vi inte heller att en global pandemi skulle göra det svårt för oss alla att ses igen. Efter vår avslutning träffade jag därför inte Sophia på över 1.5 år. Saknaden var stor! Nåja, jag får berätta mer om hur jag hamnade i Cambridge och hur vi sågs igen vid ett senare tillfällle. Men avslutningen var iallafall väldigt fin och jag ät väldigt stolt över att jag stannade kvar, att jag härdade ut. Jag är så tacksam för alla människor jag träffade där, allt jag fick lära mig och vara med om, och för alla dörrar som öppnats för mig för att jaag var där jag var och jobbade så hårt som jag gjorde.