London
Okej det är dags att skriva om min lilla resa till London som jag gjorde mån-ons och jag skulle skrivit om det igår men jag hamnade i en vädigt intressant diskussion med Ebba som lyckades ta upp största delen av kvällen istället så det får ta och bli nu helt enkelt.
Så eftersom jag hade nästan två veckor ledigt mellan min tentaskrivning och det att lektionerna börjar igen så tänkte jag att jag skulle ta mig till London för att besöka de olika platserna där tv-serien Sherlock är inspelad (nörd jag vet) och gå på musikaler. Så jag och Stephanie åkte ner tillsammans för att nörda ner oss ordentligt.
Vi började med att besöka det riktiga 221b Baker Street, det ökända hemmet för Sherlock Holmes och John Watson.
Vi prövade deerstalkers och gick båda ut med lite sovenirer.
Eftersom det var på eftermiddagen och det började bli mörkt så skjöt vi upp resten av Sherlockandet och åt istället mat, shoppade och gjorde oss redo för kvällens teaterbesök. Vi skulle nämligen se musikalen Wicked som jag aldrig tidigare sett och bara var delvi bekant med storyn av men som jag alltid velat se, speciellt eftersom Sara säger att det är den bästa musikalen någonsin.
Apollo Victoria Theatre
Den var verkligen superbra!! Jag har hört att den ska vara väldigt rolig och trodde att den skulle vara ganska plojig men den var verkligen mycket mer intensiv än jag trodde, vilket jag alltid uppskattar. Jag gillade också hur det var mycket homur i musiken som låten "what's this feeling?" vilket låter som en kärlekslåt i början men handlar om hat eller hur den sorgligaste låten är en upptempo som heter "thank, godness". Jag visste inte heller att storyn var parallell med Wizard of Oz utan trodde att det var en prequel så jag var väldigt glatt överraskad och Steph var också helt såld.
Så på tisdagen var den stora turistdagen då vi besökte tre Sherlcok ställen och vi började med St. Bartholomews hospital där Holmes och Watson träffas för första gången i Arthur Conan Doyles "A study in Scarlet" och John och Sherlock i "A study in pink" och där (spoiler varning) Sherlock hoppar från taket och fakear sin död, moahaha.
Sherlock fandomen hade varit där ock skrivit mycket på väggar och fönder på hela utsidan men här är ett litet utdrag. "The hero of the Reichenbach falls never dies"
Efter detta åkte vi till 187 North Gower Street till den plats som används som 221b Baker Street i serien och åt lunch på fiket Speedy's som de använder sig mycket av i serien och åt varsin Sherlock Wrap (mums) med vinägerchips (mindre mums). Vi gick vilse flera gånger på vägen men när vi svängde in på rätt gata var det precis som att kliva in i en scen från serien och vi var definitvit inte de enda nördarna som var där och fotade som idioter, jag tycker nästan synd om de som faktiskt bor där om jag inte vore så avundsjuk ;)
När vi var mätta och nöjda med vårt besök så åkte vi till 23-24 Leinster Gardens där Sherlock använder en projektor för att lysa pp fasaden av de tomma husen med Marys ansikte. Främst för att det verkar som en så konstig grej att bara bygga frmsidan at ett hus som inte leder någonstans och sedan måla för fönstrerna bara för att det ska se estetiskt ut, kreativ lösning.
Efter detta var det dags för Stephanie att åka och möta en kompis som hon had emassa grejer hos och för mig att göra mig redo för musikal nummer två som jag hade köpt biljetter för kvällen innan då jag insåg att jag var i London och då har rätten att se två musikaler på två kvällen och kallade det en tidig fördelsedagspresent till migsjälv för att inte må dåligt över att spendera pengar på det, och det gjorde jag inte heller. Dock så hann jag med ett kort besök på The British museum innan och kollade på japansk konst och mumier.
Stora salen på The British museum.
Så jag såg Les Miserables. Tidigare har jag sett filmen och 25års jubileumskonserten på youtube men aldrig sett den spelas. Det var fatstiskt och det finns ingen muikal som kan få mig att känna så mycket som Les mis, det är inte min favoritmusikal men den får mig alltid att gråta som ett litet småbarn i slutet och Jean Valjean är en av mina största hjältar. Den var verkligen fantastisk!
Efter detta skulle jag dock ta mig hem igen till hotellet och det var en rolig liten resa. Musikalen var klar ca 23.30 och jag ska åka tub och sedan buss. Problemet är att när jag kommer fram dit där jag ska ta bussen så är det en enkelriktag gata och jag ska åt andra hållet från där bilarna åker så jag är lost. Jag går runt ett tag innan jag frågar en snubbe som jobbade i en kiosk och han säger åt mig att gå runt kvarteret så jag går in på en smågata och känner att risken att bli knivmördad ökar med ca 90% men lyckas ta mig runt och hittar tillslut bussen. Bussen ska gå till direkt utanför mitt hotell men det är nu mörkt ute och jag har inte riktigt koll på vart vi åker tills jag inser att vi har åkt förbi mitt hotell och nu är vid en tunnebanestation i närområdet och hoppar av. När jag går den 15 minuter långa prmmenanden tillbaka till hotellet ensam i mörkret så går jag förbi tre olika bussstationer som min buss kunde stannat vid som hade varit närmare och tänker att om min mamma visste om detta så hade hon varit extremt orolig. Här går jag ensam i en främmande stad, halvvilse klockan 00.30 på natten. Men jag kom hem den här gången också, vuxenpoäng!
Det va ren onödigt lång och tråkig historia, sorry men mamma ville ha info om ALLT jag gjorde i London så ni andra får stå ut eller sluta läsa eller någe. Iaf så skulle jag ta bussen tillbaka till Cardiff 17.30 så på onsdagen drog jag in till stan och besökte den skandinaviska restaurangen/butiken som ligger vid Oxford circus och åt lite riktiga köttbullar med potatismos och brunsås, en semla samt köpte lakrits och marabouchoklad.
Så ja, det var allt om mina äventyr och nörderier i London.
Mira