Caerdydd

Jag tänkte berätta om något litet från varje dag som jag har gjort under denna vecka. 

 

I måndags hade jag det första mötet för terminen med min feministiska läsegrupp. Jag drog igång den här gruppen i höstas för att kunna läsa och diskutera feministisk filosofi med andra men eftersom alla nu har väldigt myket att göra så har vi fokuserat denna termin på att vara en mer social grupp som ses och bara umgås så att vi får lite sociala kontakter samtidigt som vi slipper utöka havet av litteratur som vi alla håller på att drunka under denna termin. I måndags så lättade även Storbtiannien mer på restriktionerna vilket innebär att man nu får samlas upp till sex personer inomhus, på restauranger och barer, etc. och upp till 30 personer utomhus. Med anledning av detta så hade vi bokat bord på en pub och såg till att samlas inomhus.

 

 

Igår träffade jag Sophia igen. Hon skulle lämna sin bil för besiktning här i Cambridge och då passade vi på att bruncha. Vi gick till ett café här i närheten och gladdes åt att man nu kan sitta inomhus igen och slipper genomlida en brunch i det kyliga pissregnet. Vi tog även en tur på stan och jag beslutade mig för att det är dags att förändra min look litegrann, dags att piffa till det hela litegrann så det såg jag också till att göra igår. 

 

Idag då. Idag har jag studerat. Jag var med på vårt seminarium som vi har varje vecka och där våra avhandlingar presenteras och diskuteras. Dagens ämnen var väldigt intressanta och jag kommer återkomma till det strax. Men, efter seminariet så hade jag bokat tid på biblioteket för att arbeta med att få ihop den här nya strukturen jag pratade med min handledare om och det slutade med att jag satt på bibblan fram till klockan 22. Jag har börjat boka en utav bibliotekets datorer istället för att använda min egen eftersom distraktionerna då blir färre. Tyvärr är det otroligt kallt vid den dator jag brukar låna eftersom det drar så in i bänken från fönstret. Jag sitter med både kofta och jacka, men lederna  fingrarna dör ändå. Men jag gillar att sitta vid fönstret för då kan jag stirra ut när jag inte vet vad jag ska skriva och leta efter gudomlig inspiration, som det heter. 

 

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av några filosofiska frågeställningar som vi diskuterade på mitt seminarium idag. En person i min klass arbetar på ett ämne och inför sin presentation hade hen bett oss alla dela med oss om våra intuitioner angående följande situationer (detta är förkortningar och förenklingar, hens idéer var mycket bättre formulerade men jag hoppas kunna få igång tankarna lite bara):

 

1. Du har en normalbegåvad vän, kalla hen Kim. Kim har idag bestämt sig för att hen vill äta McDonalds till middag. Både du och Kim vet att mat från McDonalds är onyttig och att det i längden kan skada Kim att äta McDonalds. Är det tillåtet(bör du) för dig att ingripa så att Kim inte äter McDonalds? Varför? Varför inte?

 

2. Kim har blivit av med sitt jobb och är djup deprimerad. Hen inser att det finns jobb som hen skulle kunna ta i framtiden och att lyckan kan komma att vända. Oavsett så har Kim bestämt sig för att ta sitt liv. Är det tillåtet(bör du) för dig att ingripa? Varför? Varför inte?

 

3. Kim är med i en kannibalistisk sekt och har valt att offra sitt liv till dessa kannibaler för att låta dem äta ut hens kropp. Är det tillåtet(bör du) för dig att ingripa så att detta inte sker? Varför? Varför inte? 

 

Jag vill förtydliga här att alla dessa val som Kim gör görs med full insikt om hens position, dess konsekvenser och med autonomi.

Om man resonerar som säkert många gör (jagsjälv inkluderat om jag stänger av min filosofihjärna) så vill man antagligen säga att det inte är okej i exempel 1, men okej i exempel 2 och 3. Det första problemet med detta blir att vi är inkonsekventa, det vill säga att vi inte kan hålla en linje om huruvida det är okej att begränsa en persons fria vilja som inte skadar oss. Skadan är enbart på personen som själv valt att lida den. 

Det som jag, och många generallt aner är skillnaden är att vi 'räddar' någons liv om vi ingriper i exempel 2 & 3 och att skadan är tillräckligt stor för att vi borde få ingripa. I exempel 1 så är skadan personen utsätter sig för mycket mindre och det är därför inte vår plats att ingripa. Den stora frågan (eller ja en av många) blir då, vart går gränsen för när man har rätt att ingripa i en persons fria val att skada sig själv? Vilka skadliga handlingar ska vi låta personer begå mot sig själva utan vår inblandning, vilka ska vi inte tillåta, och hur bestämmer vi detta? Vem har rätt att ingripa i en självskadande handling?

 

Detta är en väldigt förenkling av en liten del av min klasskamrats mycket större projekt angående paternalism men jag ville bara bjuda på ett litet tankeprojekt för er. Berätta gärna för mig hur ni tänker. Det är väldigt spännande.